Ibland kommer ordet till en så tydligt att det till och med lyfter en ur den grop man själv medverkat till att ha fastnat i. Vi läser vår text ut våra Biblar med olika infallsvinklar beroende på vilken ledning vår Fader ger oss.
Då är det lätt hänt att man i en diskussion kommer att prata förbi varandra, fast man ändå har samma infallsvinklar och ståndpunkter i frågan om Gudomen och att det bara finns en Gud, vår allsmäktige Fader, nämligen den livgivande skaparen.
Sånt hamnade jag ut för i går, beträffande mitt senaste blogginlägg, tillsammans med en nära fb-vän och broder i tron.
Diskussionen blev lång, men givande för mig. Säkert också för honom, då vi båda avslutade vårt samtal i god anda och stärkt broderskap.
Jag har, som jag säkert tidigare skrivit och sagt, två Bibelställen som hela tiden i mitt vakna tillstånd ligger som grund för allt jag läser och diskuterar från då det gäller vår Skrift.
"På den dagen ska många säga till mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn, och i ditt namn drivit ut onda andar, och i ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då ska jag säga dem som det är: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni lagbrytare." (Matt. 7: 22-23) (i grundtexten "ἀνομία "/anomia =laglöshet, orättfärdighet)
"Jag säger er: Han ska snart ge dem rätt. Men ska Människosonen finna tro* på jorden när han kommer? (Lukas 18:8) *Ordagrant: tron.- med andra ord tron står här i bestämd form, inte vilken tro som helst.
Frågan Jesus ställer här är väl den viktigaste frågan Han ställer till oss, hans kommande församling?
Och avståndstagandet från Honom i första bibelordet är tydligare än tydligt
Så, med dessa i mitt bakhuvud och dessutom med vetskapen om att varken Gud, Jesus eller Hans apostlar någonsin uppmanat oss att tolka Bibeln, så blir jag många gånger kanske för noga i mitt resonemang. Men vi skal bara likt församlingen i Berea, läsa och lära, inte tolka
"De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så." (Apg.17:11)
Men i dag kom ordet, Guds ord, till mig likt ett brev på posten. I alla fall som den post som förr fanns. Och dessa ord förklarade för mig med, igen i all tydlighet att det fanns en avsikt av Gud att denna gårdagens pratstund måste till.
"Som järn* skärper järn*, skärper den ena människan den andra." (Ordsp. 27:17) ( *KXII: en kniv.) Då man av erfarenhet i livet från förr vet att man kan vässa en kniv mot en annan kniv och båda blir vassare. Då ramlade den poletten ner med det samma den kom.
Och plötsligt förstod man Guds avsikt och leendet kom tillbaka.
Tilläggas bör väl att allt vårt prat skedde i saktmodighet (*Dvs. den som på ett harmoniskt sätt förenar styrka som aldrig är obehärskad och mildhet som inte är vek.)
Tack Jacob för pratstunden.
